Paula Steen

Konstnärinnan som söker efter

ljuset på Ven

Paula Steen började måla i olja och akvarell 1950 och har haft regelbundna utställningar sedan 1974. Utställningarna brukar mestadels äga rum i Skåne men även så långt borta som Venezuela, Huvudutställningen är dock alltid på den underbara ön Ven, mitt emellan Danmark och Skåne. Denna vernissage inträffar alltid den 1 Augusti på Bäckvikens Cafe' där man bjudes på tilltugg under det att man betraktar konstverken. Men just nu är du besökare i Paulas internet-baserade tavelutställning.

En liten karta över Ven kan ge dig en bild över hur ön ser ut. Du hittar till Ven enklast genom att åka till Landskrona och därifrån ta Ven-Båten över till ön. Annars kan man numera även åka från Danmark. Överfarten tar ca: 25 till 35 minuter och turen är en barnvänlig dagsutflykt för den som så önskar.

VARFÖR BLIR MAN KONSTNÄR ?

Ja, det finns inga kategoriska svar på denna fråga. Ett outsläckligt behov att uttrycka sig i form, färg, musik eller teater, parat med en mängd samverkande faktorer, kan leda fram till konstnärskap .

Redan som mycket liten, 4 år, stod jag på knä på en stol vid skrivbordet och ritade så ofta och så intensivt att tyget slets ut på två stolar! En viss betydelse hade det faktum att jag var ett av dessa tusentals finska flyktingsbarn, som till en början saknade både språk och kamrater. Ritandet var då ett naturligt sätt att utrycka sig. Detta behov bestod och uppmuntrades av mina svenska föräldrar och senare även av mina lärare.

Varje sommar tillbringades i skogarna och vid sjöarna i det vackra Dalsland nära värmlandsgränsen. Milsvida vandringar i skogarna sökande efter svamp och hjortron, tidiga, disiga morgnar på sjön vittjande näten, solvarma förmiddagar i syrenbersån vid den lilla stockastugan, har förmedlat en djupt kärlek till naturen och vad den kan ge. Dessa somrar gav mig ljuset och glädjen, vilka har blivit en källa att ösa ur i livets alla skriften.

Som 12 åring erhöll jag ett målarskrin av en moster, som var en sträng, gammaldags folkskollärare. Aldrig tidigare hade jag varit i kontakt med oljefärger, men av stor respekt och lite rädsla för denna moster, vågade jag inte annat än att försöka måla. Som den naturligaste sak i världen sökte jag mitt motiv ute i naturen. Så var det första steget till naturmåleriet taget för min del.

En inneboende hos familjen lärde ut hur man blandar färger och använder medium. Någon större produktion blev det inte utan mest ett och annat försök. På lärarseminariet i Göteborg erhölls de första verkliga lektionerna i måleriets irrgångar.

En sparsam produktion inleddes i 18 årsåldern.

Verklig fart fick den första i 20 årsåldern då det nya hemmet stolt förevisandes för en barndomskamrat, vars make påpekade att det saknades konst på väggarna. I den stunden föddes tanken att dessa väggar skulle kläs med tavlor från golv till tak. Med hjälp av kvällskurser i måleri och tillgång till småländska naturen förverkligades denna dröm.

Måleriet hade blivit en viktig del av mitt liv. Försökte både med akvarell, tempera, gouache och akryl, men oljemåleriet var och förblev nummer ett. Fördjupande studier erhölls vid Skånska Målarskolan i Malmö och på sommarkurser hos konstnär Lars Björnlund i Halmstad.

Den första utställningen ordnade min då 9-årige son! Vid ett besök på Kronprinsens Café i Malmö, föreslog den unge sonen att en utställning där borde vara utmärkt. Lite skämtsamt genrälde jag att idén var bra och att om jag mot förmodan skulle sälja någon tavla skulle han få hälften i provision. Den unge mannen var ej sen att hämta kvällsmästaren och så var utställningen ett faktum. Alla tavlorna såldes! Sonen fick som utlovat hälften! Sporrad av denna framgång, vågade jag i fostsättningen ordna flera utställningar. Tilläggas bör att sonen, som idag är 33 år, visst sig vara en skicklig affärsman och innehar numera en egen firma…

Motiven finner jag nära mig. Ofta har motiven en underordnad betydelse. Det är stämmningar och känslor som ger inspiration. Upplevelse i naturen, älskligheten hos en blomma, kärlek till min dotter. Gemensamt för alla är att de speglar ljuset . Denna strävan att sprida ljuset och glädjen är medveten. För att kunna se ljuset måste man även ha upplevt mörkret… Att balansera ljuset mot mörkret, det positiva mot det negativa ger harmoni och balans. Är det detta som kallas LYCKAN?. Vi är skyldiga varandra och livet att försöka ge varandra positiva, ljusa signaler. Meningen med livet måste vara att sprida glädje och ej förstämning…

(Bild Meny: 1,2,3,4,5,6,7,8) (Slideshow)